Här kommer några berättelser och delar av berättelse från människor jag mött på casan. Mer finner ni i boken "Andliga möten, berättelser från, om och runt John of God och Casa de Dom Inácio, Abadiânia, Brasilien

 

Jag åkte till John of God i Brasilien för att först och främst få hjälp med mina ögon. Grå starr, astigmatism, närsynthet samt ljusblindhet.

1:a gången var i juli 2010.

Efter den resan märkte jag inget speciellt med ögonen men däremot fick jag hjälp med mycket annat som stod på önskelistan. Bland annat min Hallux valgus som jag inte har haft ont i sedan dess och min ländrygg kom i rätt läge igen efter många år.

2:a gången jag åkte var i mars 2011.

Jag blev då fri från min amöba som jag fått i Tunisien 1972. Min wiplashskada läkte och efter den resan märkte jag också att något hade hänt med mina ögon. Jag uppsökte optikern för att få nya glasögon. Något stämde inte så hon skickade mig till en ögonläkare och när jag kom dit så ville han skriva ut en remiss för operation av grå starr + att trycket i ögonen var för högt. Jag tackade nej till remissen för jag hade en 3:dje resa inbokad i januari 2012.

20 mars var jag på återbesök hos ögonläkaren och hör och häpna... det fanns ingen grå starr kvar som var opererbar samt att trycket hade sänkts i vänster öga med 4 enheter och i höger öga med 2 enheter.

Helt otroligt!

Varma hälsningar

Kerstin

 

 

För tre år sedan fick jag problem med min nacke. Jag fick allt mer ont samt svårt att hålla huvudet stilla. Mitt arbete som till stor del utfördes framför en dataskärm blev allt svårare att klara av.
Jag sökte hjälp via hälsocentralen där jag till att börja med hänvisades till sjukgymnast. Trots sjukgymnastiken tilltog mina problem. Därefter träffade jag en läkare som bedömde att min sjukdom sannolikt var torticollis (sned hals) och jag blev remitterad till neurologen på vårt länssjukhus.
Efter tre månaders väntan med tilltagande problem att klara av det vardagliga livet som duschning, matlagning och arbete, ringde jag sjukhuset för att påminna dem om min remiss. Efter det fick jag ganska omgående kallelse till neurologen för att genomgå en undersökning. Efter denna undersökning som bestod av registrering av mina halsmusklers olika spänningar fick jag vänta ytterligare tre månader innan jag för första gången fick träffa en läkare på neurologen. Han redogjorde för resultatet av den undersökning som jag genomgått och bekräftade att jag led av torticollis. Huvudet vred sig av sig självt ca 90 grader åt vänster på grund av felaktiga impulser till mina muskler. Den enda behandling mot sjukdomen var botoxsprutor som skulle injiceras i halsmusklerna för att minska kraften i musklerna. Jag fick min första injektion och for hem i förhoppning om att det skulle minska mina symptom samt att jag snart skulle kunna leva ett värdigt liv. Dessvärre märkte jag inga förbättringar utan problemen blev allt större. Jag fick en kraftig stödkrage som hjälp för att fixera huvudet och samtidigt ge avlastning för musklerna.
Mitt liv tappade allt mer av kvalitet och jag kunde ej längre gå utomhus utan hjälp. För att få någon stimulans tilldelades jag även färdtjänst för att kunna besöka anhöriga.
Efter ytterligare tre månader blev jag åter kallad till läkaren på neurologen som förklarade att den tidigare injektionen var för liten. Jag fick en förnyad och större dos av botox, dessvärre förbyttes förhoppningen om bättring ut mot att jag nu fick svårt att orka få upp huvudet då jag böjde mig framåt. För att äta mat var jag tvungen att ta av stödkragen samtidigt som jag fick hålla huvudet fixerat med den ena handen och sleva i mig maten med den andra. Jag blev även allt mer deprimerad och fick problem att känna av fingrarna och styra benen. När jag tre månader senare åter träffade läkaren för en ytterligare injektion hade han tre blivande neurologläkare med för att demonstrera hur detta enda botemedel skulle injiceras. Jag vägrade då vidare behandling och har sedan dess avsagt mig deras hjälp.

Jag har hela mitt liv varit öppen och sett alternativa läkeformer som möjligheter att finna bra lösningar som komplement eller ersättning för traditionell västerländsk sjukvård. Efter att provat vissa metoder utan resultat kom jag att tänka på boken om John of God på Casan i Abadiânia i Brasilien som jag läst ett par år tidigare. Jag kontaktade Anita och beställde en resa för mig och min sambo till december 2009. Min sambo som är ingenjör och företagare inom miljöbranschen var till en början måttligt road av detta. Hur skulle man kunna bli bra genom att åka till ett U-land när inte den västerländska sjukvården kunde hjälpa sade han. Jag gav honom en bok om John of God och märkte hur hans inställning förändrades och byttes ut mot nyfikenhet och längtan till att vi skulle åka.
När vi kom till Casan var jag inställd på att omedelbart få operation. Så blev det inte utan jag ordinerades ett flertal kristallbad, meditation samt besök vid det helande vattenfallet. Min sambo tyckte det var underligt att jag som hade stora problem inte fick någon operation.  Han pratade med Anita som lugnade honom med att allt var som det skulle och att vi skulle ha tillit.
Nästkommande vecka fick jag min första osynliga operation. Operationen varade i en timme och jag kände hur det opererades i stora delar av min kropp.
Efter operationen blev jag väldigt trött och det var naturligt att följa Anitas förhållningsregler om hur man skulle hålla sig i stillhet och leva med vissa restriktioner under ett antal veckor.
Innan jag for hem var det dags för efterkontroll inför Medium John som meddelade att jag behövde komma tillbaka för fortsatt behandling. Vi for med tillfredställelse hem och hade med oss ett antal burkar örtmedicin som vi ordinerats. Väl hemma kände jag att stora förbättringar inletts samt att jag fått en stor dos av energi som är nödvändig för läkning.
Efter ytterligare en resa sex månader senare som bestod av ytterligare operationer och nya burkar örtmedicin skedde stora förändringar. Jag kunde nu ta av mig stödkragen, åter börja promenera och livet började återvända.
Vid mitt återbesök hos sjukskrivande läkare vid hälsocentralen blev läkaren väldigt imponerad. Vad har du gjort? frågade hon.
Från att varit väldigt dålig hade hennes patient kommit tillbaka och inlett ett återtåg från hennes obotliga sjukdom till att nu vara på väg att åter komma i arbete. Jag har varit läkare i många år sade hon och jag är ödmjuk för jag vet att det finns läkande krafter utöver vad vi inom landstinget kan erbjuda och du är ett levande bevis för detta. Jag fick en kram och en beundrande blick då jag lämnade hennes mottagning.
I november 2010 gick jag tillbaka till arbete på 25 %. I december reste jag för tredje gången till Casan tillsammans med en av Anitas grupper. Denna gång fick jag en operation den första veckan och vid efterkontrollen veckan två blev jag friskförklarad. Jag har nu från 1 januari ökat min arbetstid till 50 % och räknar med att vara åter i full tjänst i februari.

Eftertanke:  Jag vet att Casan har möjlighet att bota svåra sjukdomar. För att ta del av entiteternas helande krafter på Casan i Abadiânia krävs professionell vägledning. Som besökare med behov av läkning är det viktigt att följa de regler som gäller på Casan. Här varvas meditation med olika typer av operationer, kristallbad och helande kost allt för att ge det som varje individ behöver.

Tack Anita för allt som dina resor skänkt mig. Du har förklarat allt det obegripliga och förmedlat det på ett kärleksfullt sätt som stärkt min tillit. 
Med kärlek till alla sökare
Margareta

 

För 3-4 år sedan började jag att få problem med prostatan. Jag körde då mycket bil i jobbet och det var inga problem så länge jag satt i bilen men när jag stannade bilen och klev ur så trängde det på. I början var det måttligt men med åren blev det värre och det hände att jag kissade på mig ibland. När jag var hemifrån hade jag alltid med mig extra byxor så jag kunde byta när det behövdes. Jag ville också gärna vara i närheten av en toalett för det gick bara inte att hålla emot.
Det är mycket obehagliga saker man råkar ut för när man har prostataproblem.
Speciellt på somrarna var det extra besvärande. Vi är ett gäng som brukar sitta på en uteservering och umgås. Jag fick springa på toaletten flera gånger och hade alltid ett par extra shorts med mig.
På natten vaknade jag, ibland flera gånger, av att jag var kissnödig. När jag klev upp för att gå på toaletten så droppade det på vägen in till toaletten. Det kändes inte men jag såg ju spåren på golvet.
På Casan i Brasilien fick jag hjälp med det här och det har blivit betydligt mycket bättre.
Jag kan kontrollera blåsan på ett helt annat sätt och kissar inte längre på mig. Jag behöver sällan gå upp och kissa på natten så min sömn har blivit lugnare. Socialt känner jag mig mycket tryggare.
Healingen är en fortgående process och jag blir hela tiden bättre.
Till alla män med liknande problem vill jag bara säga: Skäms inte för det här. Det är bättre att man berättar om problemet för sina nära och kära, det är vanligare än du tror.
Jag är evigt tacksam att jag åkte till Casan i Brasilien. Lugnet, stillheten och gemenskapen var väldigt positiv och så hade vi världens bästa guide.
Jag hoppas kunna åka tillbaka.
Bosse
 

 

Det var underbart för mig och mina familj att få komma dit. Det går inte en dag då jag inte tänker på Casan eller har någon form av dialog med Entiteterna. Min förhoppning är att kunna åka dit igen.
Carina

 

Jag behövde hjälp med att stärka mitt självförtroende och hantera min ilska. Jag har haft svårt att stå upp för mig själv har på grund av detta lagrat en massa ilska och frustration inom mig. Jag upplevde hela tiden att människor inte respekterade mig och mina åsikter och min ilska har ibland drabbat oskyldiga personer i min omgivning. Jag har inte vetat hur jag skulle hantera detta och har under åren provat på många olika sätt att komma till rätta med problemet. Det blev med tiden lite bättre men fanns ändå kvar mer eller mindre i olika perioder. Jag har också ofta känt mig ensam och utanför ända sedan barndomen.
När man känner sig så osäker på sig själv blir man lätt väldigt självupptagen eftersom den mesta tiden går åt till att iaktta sig själv för att vara, som man tror, att andra vill att man ska vara.
Jag upplever att jag efter vistelsen på kliniken känner mig säkrare, stabilare och gladare. Jag känner mig också lugnare, har fått lättare att visa vem jag är och kan på ett smidigare sätt hålla min personliga integritet. Detta innebär i förlängningen att jag kan möta andra människor på ett mer naturligt sätt i ömsesidig respekt.

Helen, Sverige

 

Matthew fick i början av 2003 svår huvudvärk som bara förvärrades och till slut fanns smärtan där dygnet runt. Han gick till sin läkare som efter noggranna undersökningar konstaterade att han hade en hjärntumör av den mer aggressiva sorten, den var snabbväxande och gick inte att operera. Tumören blockerade flödet för vätskan som cirkulerar runt hjärnan och övertrycket som uppstod orsakade huvudvärken. Varken cellgifter eller strålning hjälpte och det enda läkarna kunde göra var att operera in en shunt som hjälpte till att tömma skallen på vätska så att trycket släppte och därmed huvudvärken.
De bedömde att han hade 12–16 veckor kvar att leva. Matthew var då bara 28 år gammal.
När vi möttes i november 2004 var han på Casa de Dom Inácio för tredje gången, full av tillförsikt efter den senaste undersökningen som visade att tumören hade börjat krympa. Shunten som skötte dräneringen satt fortfarande kvar och skulle få sitta ett tag till. Han hade mött Gessymara och planerade att flytta till Abadiânia.
Matthew följde noggrant alla anvisningar och rekommendationer han fick på kliniken.
– Jag har inte fått någon synlig operation och inte heller många osynliga här på Casan. Entiteterna berättade genom João att min cancer kom sig av en andlig hemsökelse. När jag väl hade förstått det, satt jag i meditationsrummen på Casan så ofta som möjligt och arbetade på att bara ge tillbaka, ge tillbaka, ge tillbaka. När jag till slut, med hjälp av alla entiteter, örtmedicin och välsignat vatten fick rent i mitt energifält kunde min kropp börja läka och jag blev av med min cancer.
...Så här sammanfattar Matthew sitt liv:
– Första gången jag kom till Casa de Dom Inácio Loyola var i november 2003, bara åtta månader efter att jag blivit diagnostiserad med en obotlig och mycket aggressiv cancer; en icke opererbar, steg fyra, hjärntumör och bedömd att ha ca 10 veckor kvar att leva. Nu, flera år senare, lever jag ett välsignat cancerfritt liv fyllt av kärlek, ljus, lycka och hälsa.
Matthew Irland, USA

 

 

Mina upplevelser i korthet
H
ar funderat på mina upplevelser, för att hitta rätt beskrivning och sätta ord på dessa.
E
n kvinna rekommenderade denna andliga resa för mig. Tänkte på min dotter i första hand som skulle behöva hjälp med sina hälsoproblem. Hon ville göra resan och jag hade samma lust att resa, så blev det.

Sökte information via internt om Casan och ju mer fakta och information jag fick desto mer övertygad blev jag om att resa måste göras.

Man skulle på förhand tänka på vad man ville ha hjälp med. Jag visste inte vad jag behövde hjälp med, kände mig frisk men muskler och leder börjar kännas stela så jag bestämde mig för det.

Jag kom fram till att bästa sättet att få och kunna ta till sig allt av resan var att göra resan helt utan förväntningar.

Förutsättningslöst: ett sätt att kunna ta till sig nya erfarenheter o upplevelser.

Jag ville resa med en känsla av verklig spänning o förväntan... det kändes viktigt att inte låta mig påverkas och sätta mina egna värderingar under denna resa.

 

Det var en fattig del av Brasilien vi skulle resa så det kändes tryggt och säkert att resa med en erfaren guide.

Första dagen på Casan fick jag se en öppen fysisk operation på scenen. Kunde inte tro att detta var sant men det var bara att konstatera faktum och fick då en rysande känsla av att denna plats var mycket speciell. Jag kände en tyst inre extas, jublande hjärta och en viss känsla av overklighet.

När jag kom till samlingshallen kände jag direkt av energierna där, det sög och kröp i huden, hjärtat började slå i extas, samtidigt en  känsla av inre frid och ro. Jag uppfattade det som en bekräftelse av att jag var på rätt plats och att healing fungerar. Slut på alla tvivel om andar och allt som har med andlighet att göra. Det stora lugnet tog över hela min kropp, själen fick sitt, att mirakel sker om man är öppen för det.
1-gångskön: När jag kom in i currenten kände jag hur jag blev skannad från topp till tå. Pirrande känsla i maggropen, nu vet andarna vad jag behöver hjälp med. Jag fick en otrolig, behaglig hetta på mina axlar och axlarna var heta under resten av vistelsen. Bekräftelse igen, underbart, det behövdes för att stärka min tro och känsla för denna plats för en inre resa.


Framför Medium João:
Fick en smärre chock, när han ordinerar operation samma dag. Jag är väl inte sjuk. Bara stel i muskler och leder.

Anita informerade om alla rutiner inför operationen, så jag var inte särskilt orolig, snarare en spänd förväntan inför denna otroliga upplevelse. Kunde inte tro att jag skulle få vara med om sådant här men kände fullkomlig tillit inför denna andliga operation.

Overkligt, som fantastiskt efteråt.

Undran om var man opererats, men det är inte så viktigt kommer jag fram till. Det är bara att släppa kontrollen, ha full tillit att allt är till mitt eget bästa.

Där jag låg till sängs efter operationen kände jag efter var jag hade ont eller om jag kunde komma på var jag hade opererats. Var lite öm på magen och nedre delen av ryggen. Sinnet ville vara med på ett hörn för att få svar på något som man inte kunde sätta fingret på men den fick ge med sig. Jag behöver inte ha svar på allt känn bara tillit.

Allt är väl, blev mitt valspråk under denna resa.
Current:
Fantastiskt! Jag kände lite bävan inför detta första gången, för jag trodde att jag inte skulle klara av att meditera timmar i sträck men det var underbart att vara i detta rum.

Frid och ro i själen infann sig bara så där utan vidare, hur gick det till?

Jag fick mycket healing under dessa sejourer och känslan av att bli omhändertagen på rätt sätt av andarna i detta rum fyllde mig med frid och lugn.

Det mest otroliga som hände var att varsamma händer gungade min överkropp fram och tillbaka i stolen. En overklig känsla dök upp i hjärnan men jag släppte den och tillät det ske. Det kändes så tryggt och jag fick en innerlig, kärleksfull känsla inom mig.

Casans område är helt underbart att vistas i. Vackert, rent, fin utsikt att njuta av och man kan bara vara med sig själv om man vill. Det känns normalt och rätt, all stress och kontroll bara la ner sig lite i taget.

Samlingshallen: Där fick jag mycket healing. Starka energier i detta rum. Det blev ett behov att vara där så mycket som möjligt.

Vattenfallet: Kändes rent i hela kroppen både invändigt och utvändigt efteråt. Inte ens  efter  en dag vid poolen kan jag känna mig så fullkomligt ren.

 

Jag hade lite svårt att de första dagarna koncentrera mig på mig själv och mina behov för det hände så mycket runt omkring hela tiden. Allt var så annorlunda och spännande. Rutiner som skulle hållas, för mitt eget bästa.

Mirakel sker här! Det bara är så.

Hur jag kommer att gå vidare med dessa upplevelser inom mig vet jag inte ännu, en  månad senare. Jag känner mig mycket mjukare i muskler och leder. Det är skönt, men det är en process på gång så jag får ge mig till tåls och känna tillit till att allt blir till mitt eget bästa. Kommer det att stärka min önskan om att börja utöva taktilmassage och healing mera intensivt... det känns att jag kommer att gripa chanser som kommer på min väg.

Det jag vet är att jag är starkare i min tro på att allt är mycket väl, om man medvetet väljer det.

Det finns mycket mer att berätta om denna resa men det här är det som är de starkaste intrycken hittills.
Önskan att resa dit en gång till finns också.

Ritva, Sverige

 

 


Howard arbetade som chef för ett större telekomföretag när han allvarligt skadade flera diskar i nacken i en olycka i början på 1996.

Här kommer delar av Howards läkningsberättelse:

...Så fort han stod upp ökade smärtan till outhärdlighet och det enda han kunde göra var att försöka ligga så stilla som möjligt. Nervsystemet sände konstant smärtsignaler i stort sett i hela kroppen och hans vänstra arm var helt bortdomnad. De mediciner han fick gav lite eller ingen lindring och enligt smärtforskare begår 96 % av patienter med smärta på den nivån självmord för att de inte står ut.

– De första tre åren var mycket frustrerande eftersom jag inte ens kunde läsa på grund av smärtan. Jag orkade inte ha kontakt med människor utanför familjen och blev väldigt isolerad i min kamp för att överleva.

Margaret var tvungen att sluta sitt arbete för att kunna ta hand om Howard. Deras två söner, som när olyckan skedde var 19 och 23 år gamla, hjälpte till så mycket de kunde på alla sätt.

Howard genomgick fyra operationer men fick ingen lindring. Han sökte under tiden olika alternativa behandlingsformer och började så småningom lära sig självhypnos som visade sig vara en användbar teknik.

Varje vecka var han tvungen att göra ett läkarbesök för kontroll och den korta resan dit var mycket plågsam eftersom han efter bara några minuter sittande i en bil fick mycket svåra smärtor.

2001 fick de kontakt med en kvinna i Sydney som erbjöd sig att ta med Howards foto till Casa de Dom Inácio för att be entiteterna att hjälpa honom på distans.

– Så snart jag hade skickat mitt foto började det hända positiva saker i min kropp. När jag sedan fick min örtmedicin blev det ännu tydligare att en förbättring var på gång.

...Howard: – När vi slutligen kom fram till Abadiânia lades jag in direkt för intensivvård under några dygn. Efter vistelsen på Casan 2005 har jag inte behövt använda mig av rullstol utan kunnat ta mig fram på egen hand och det är en fantastisk känsla.

...Efter 10 år av outhärdlig smärta har jag fått mitt liv tillbaka och kan inte med ord uttrycka min tacksamhet. Vi ser båda väldigt ljust på framtiden och våra söner har fått sina föräldrar tillbaka. Jag är ännu inte så stark att jag kan börja arbeta men lägger den tid jag orkar på att sprida information om Casan så att fler ska få möjlighet till den fantastiska hjälp som vi har fått.
Margaret och Howard Toose, Australien
 

 

Snart har två år gått sedan jag besökte Casan i Abadiânia. Orsaken till resan var huvudsakligen besvärlig värk i rygg och ben. Min åkomma besvärar mig inte längre och livet är spännande och innehållsrikt.    
Ingela


Jag reste till Abadiánia för att i första hand lämna fram foton för min man och en bekant till familjen som själva hade svårt att göra den långa flygresan. I andra hand för min egen andliga utveckling. Jag hade gått en tvåårig utbildning i clairvoajans och healing och var mycket intresserad av det man uträttade på Casan och sättet man arbetade på. När jag innan avresan blev ombedd att skriva ner vad jag själv ville ha hjälp med så insåg jag att jag lika mycket reste dit för min egen skull.
Jag har en hudsjukdom som heter Lichen ruber som gör hud och slemhinnor väldigt torra och jag hade kliande, såriga eksem på skenbenen. Alla slemhinnor i kroppen var påverkade, speciellt ögonen och det kändes som om jag hela tiden hade munnen full av hår. Jag har högt blodtryck och har de senaste 20 åren haft glasögon på grund långsynthet.
Jag bad om hjälp med mina problem fick bland annat en ögonoperation. När man genomgått en sådan operation ska man bara vila sina ögon och låta dem läka i åtta dagar, inte läsa eller skriva och undvika starkt ljus. När de åtta dagarna hade gått och jag kunde börja läsa igen var mina glasögon väldigt smutsiga. Jag fick tvätta dem två gånger, den sista gången med tvål, innan jag insåg att det inte berodde på glasögonen att texten var suddig utan att jag helt enkelt inte behövde dem längre.
Mina sår på benen är i stort sett läkta, min hud har blivit mjukare, mina ögon är inte lika torra och det känns inte längre som om jag har hår i munnen. Jag går fortfarande på örtmedicin och kan tydligt känna den pågående läkningsprocessen.
Denise, Sverige

 

Jag mötte Lya och Ian första gången i början av 2005 vid deras första besök på Casan.
Ian berättar när vi åter möttes i december 2006.
– Min hustru Lya blev i januari 2004 diagnostiserad med skelettcancer och läkarna upptäckte då också en elva centimeter lång cancertumör i hennes vänstra bröst. Den form av cancer hon hade fått var av den mer aggressiva sorten och hade spridit sig i hela hennes skelett. Hon ville inte ta cellgifter eller strålbehandling utan inriktade sig helt på olika alternativa behandlingar.
Efter diagnosen fick vi med jämna mellanrum information om Casan i Brasilien på de mest oväntade sätt men var väldigt tveksamma till att resa dit.
Var det rätt att göra den långa resan och vara så långt ifrån våra barn och vårt första barnbarn under det som mycket väl kunde vara den sista tiden av Lyas liv?
När vi för tredje gången snubblade över information om Casa de Dom Inácio enades vi om att ge det en chans. I mars 2005 reste vi till Abadiânia för en vistelse som visade sig bli fyra månader lång. Lya var då i så dålig kondition att hon var rullstolsbunden och hade konstant mycket svåra smärtor. Första gången hon passerade Medium João inkorporerad sa han:
– Ta tre kristallbehandlingar och kom sedan tillbaka. Jag bokade in dem direkt efter varandra och på eftermiddagen passerade hon Entiteten igen och blev då ordinerad operation och örtmedicin. ...
...När jag passerade Medium João inkorporerad hade han ett budskap till mig:
– Lya är mycket, mycket, mycket lycklig och känner sig fri. Du ska nu fortsätta att leva ditt eget liv och hon kommer att prata med dig under din vistelse här.
Jag har fått några budskap från Lya på olika sätt och det känns väldigt bra. Jag är otroligt tacksam över att ha fått uppleva en sådan kärlek under 32 år med en så fantastisk kvinna och livskamrat.
När jag nu lämnar Abadiânia efter nyåret är jag full av tillförsikt inför resten av det här livet och jag vet att vi kommer att ses igen.
Ian Shaked, Australien
 

 

 

Res till Brasilien och hitta din själ

Känslan är stark när jag ser den den röda jorden och det gröna landskapet utanför flygplansfönstret. Nu går vi ner för landning i Brasilia för att under några veckor vila och söka efter hälsan på Casa de Dom Inácio i Abadiânia.
 

Underbart är ett ord som inte räcker till riktigt. Vilken färgprakt landet bjuder på. Vilken Lustgård. Gröna papegojor, små kolibri och stora fjärilar. Träd som blommar med röda julrosor och andra träd med jättestora oranga blommor. Fruktträd, grönsaker och dalens vidder av grönt, grönt och grönt så långt ögat når. Värmen är underbart behaglig.

Att blunda är att vara tillgänglig berättar dom på platsen. Jag sitter på altanen och blundar. Lyssnar på nya ljud, människornas olika språk. Portugisiska är så vackert! Musiken som strömmar ut från högtalarna är mjuk och handlar om Maria. Jag försvinner i mig själv.

Energierna känner jag redan av. De strömmar mot mig och fyller mig. Jag ger all tid till mig själv. Jag går sakta på led fram till Joáo, tar hans hand och lämnar fram min lapp. Meditation och kristallbad blev svaret första dagen. Det blev också svaret under hela min vistelse och den bästa ordination jag kunde få.

 

Det var högtidligt att vara klädd i vitt, att dricka heligt vattnet, att tyst sitta i current room. Jag längtar varje dag efter att få sätta mig och meditera, 2 x 2,5 timmar. Rummen är olika så jag väljer att fråga om jag får byta rum och det fick jag. Så skönt, detta är nytt för mig. Vilken känsla av ”befrielse” jag har inte uppnått detta någon gång tidigare. Vi avslutar meditationen med soppa och sedan fortsätter vilan i parken på stora inbjudande bänkar. Jag ligger och sitter om vartannat. Där ser jag solen gå ner och följer fåglarna som tar kväll och ser små ödlor som börjar vakna till liv på verandans pelare. Syrsor och cikador tar över natten.

Allt är så nära här, himlen, månen och stjärnorna. Molnen är vita och höga, färgrika och skira. Regnet kommer snabbt och det åskar med full kraft.

Vattenfallet är starkt och våldsamt första gången. Sedan är jag avspänd och mer mottaglig och det känns som healing att stå där.

Pousadan Ingrid erbjuder allt gott. Färsk frukt och färska grönsaker till maten morgon, middag och kväll. En härlig familj som gav känslan av att vara trygg och omhändertagen.

Här vill jag vara, här hittade jag min själ igen. Här satt jag tyst med slutna ögon och kände mitt hjärta arbeta för mig och för mitt liv.
Tack Anita för din bok som gjorde att jag reste till Brasilien med dig.

Birgitta M, Sverige

 

 

 

 

Tillbaka

Casa de Dom Inácio

 

Resor till Casan med godkänd guide

 

Föredrag


Nytt från Casan

Berättelser från Casan


Kristallterapi med kristallbädd från Casan

 

Böcker och boktips

 

Kontakt & om Anita

 

Länkar